Alienation, ovisshet, grubblande, frånvaro, men samtidigt motsatserna till dessa, det allmänmänskliga, förståelse, extrem närvaro. Jag ser misstänksamt på betraktaren, inte helt säker på att de kommer förstå och om jag är trygg med att bjuda in dem. Bortvända blickar och vita rum blir mina skyddsväggar när det sårbara ändå ska presenteras för alla att se. I avskalade rum och i enkla plagg försöker jag skapa en scenografi utan tidsmarkörer eller kopplingar till det som känns vanligt och verkligt. När ett motiv har rotat sig och jag har funderat färdigt ställer jag upp kameran och arrangerar mig och rummet framför den. Här kan jag fundera på hur min kropp förhåller sig till kompositionen. I tanken börjar jag översätta rymden till måleri. Jag som modell blir en kanal genom vilken jag kan översätta min inre värld till en bildvärld. Referensbilden är ramen som jag fyller med det som inte kan kommuniceras med ord eller ett fotografi, som måste målas.